Det första man slås av efter bra några timmar på psykosavdelningen är hur fruktansvärt orättvist livet är. Många hinner knappt ens börja sina liv innan de är förstörda, trasiga. Det är inte lätt att hantera, och ännu svårare är det när de är i ens egen ålder. Det är nästan så att jag får dåligt samvete för att jag själv har klarat mig så lindrigt undan.
Men så kan man ju inte tänka.
Idag var jag några timmar nere på ECT och var med på elbehandlingar. Det var både mer och mindre otäckt än vad jag trodde. Det hela är tämligen odramatiskt: patienterna kommer dit, förbereds, sövs ner, behandlas och får sen ligga på uppvaket en stund för att piggna till. Det som är värst är just vid den toniska krampen, de får ett sådant plågat uttryck i ansiktet och även fast jag vet att de inte känner någonting och inte kommer minnas det heller så känns det jobbigt att bara se på, att inte göra något. Men de som kommer dit behöver verkligen behandling och de flesta har visat på goda resultat så det ger ju i alla fall någonting.
Efter detta var jag och pratade med psykologen på min avdelning vilket var mycket roligare än vad jag trodde att det skulle vara! Extremt sympatisk och rolig människa med mycket vettigt att säga. Möjligen är han också Nick Caves hemliga lillebror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar