Som ett nytt lugn

För att spinna vidare på föregående inlägg så glömde jag ju så klart min mobil i lördags också. Känner både ångest och lite lättnad. Visst är det märkligt att man klarade sig så bra förr utan mobilen? Var det av den enkla anledningen att man då var barn utan större ansvar eller är det verkligen så viktigt att man kan bli nådd precis hela tiden och freakar ut om någon är två minuter sen till ett möte och måste ringa för att se var personen är? Det som är mest påtagligt just nu är att jag ju använde mobilen som klocka. Därför har jag ingen aning om vad klockan är när jag vaknar på morgonen och måste springa ut till vardagsrummet och slå upp datorn och sen dra en lättnadens suck när den bara visar sig vara kvart i åtta, och inte 12. Sen väntar jag ju också ett ganska viktigt samtal om det stundande sommarjobbet. Hade det inte vart för det så hade jag nog kunnat tänka mig att vara av med den en stund till.