Alltså det här med att extrajobba. När jag började läsa på universitetet och bara läste fristående kurser fanns det ganska mycket tid över för annat. Vi hade dessutom inte Amy då och behövde inte pussla med tiden för att få ihop det och slippa låta henne vara så mycket ensam hemma. Så det fungerade ganska bra. Jag jobbade ca 2 dgr/vecka. Ett ganska tråkigt och ostimulerande jobb men det var bara 6 timmar på kvällen och framförallt hade jag vänner sedan tidigare som jobbade där så det var helt ok! Insåg dock efter ett tag att jag använde jobbet som ursäkt för att slippa plugga. Eller rättare sagt, jag tänkte så mycket på jobbet och att jag egentligen inte vill gå dit att jag inte orkade tänka på skolan. Så jag slutade. Och har med få undantag endast jobbat på somrarna därefter.
Men nu har jag börjat igen. Jag har efter sommarens vikariat fått ett nytt kontrakt som timanställd, vilket är jättebra! Jag har jobbat 1 dag per vecka och skulle väl egentligen tycka att det räckte med två gånger i månaden. Men det är ändå ganska roligt! Äntligen har jag hittat ett jobb jag trivs med och som utmanar mig lite och det är inte alls jobbigt på det sättet (ni vet) att gå upp på morgonen. Så, allt är frid och fröjd? Ja, om de inte hade ringt och sms:at mig så fruktansvärt mycket! Jag börjar känna mig lite trakasserad nästan. Sms kan man ju välja att inte svara på om man nu inte vill jobba, men per telefon är det så otroligt svårt att säga nej. Och man vill ju inte lämna dem i sticket heller? Men gud, jag känner pressen. Verkligen. För tänk om de en dag slutar höra av sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar