Hej solen! värmen!

Som så många andra nätter numera så hade jag i natt svårt att somna. Oftast beror det på kaotiska tankar i huvudet om allt jag inte hinner med men igår var det också uppblandat med en ganska rejäl träningsvärk vilket inte helt osökt fick mig att tänka på min och Alex första sommar tillsammans. Det var 2005, jag hade precis slutat på mitt hemska jobb, och vi bestämde oss för att tillbringa hela sommaren på Öland. Alex mamma ägde då en camping i Köpingsvik som vi jobbade i receptionen på och vi hade det sådär allmänt fantastiskt som man bara kan ha det när man bor precis vid strandkanten och äter gratis restaurangmat nästan varje dag. Hur som helst så bestämde vi oss för att ta en liten cykelsemestertur på ett par dagar! Med två ganska värdelösa cyklar fulla med packning gav vi oss i väg, förbi kameler och kvarnar och kvällsbadande i världens varmaste vatten med vågor som gick över huvudet. När vi väl mötte vårat mål åt vi pizza och började fundera på vart vi skulle sova. Märk väl, vi hade inget tält utan bara liggunderlag och sovsäck! Hittade det kanske minst trevliga stället på hela Öland men då det var mörkt och vi inte hade någon aning om vart vi var så var det bara att gilla läget. Minns att jag vaknade flera gånger på natten av att jag frös något fruktansvärt, för att sen vakna vid 6 av solen och värmen och tusen otäcka insekter som surrade runt omkring mig. Jag ville inte väcka Alex utan gick och satte mig vid havet och ringde hem, man kan alltid lita på att pappa är vaken på morgonen! Himla bra. När Alex väl vaknade så började vi packa ihop och bege oss, med ömma muskler, i väg hemåt igen. Det var otroligt varmt men det hade också börjat blåsa ganska mycket. När vi är ungefär halvvägs så cyklar vi uppe på en slags vandringsled full av cykelovänlig makadam högt över havet utan någon skyddande växtlighet. Det tog inte lång tid innan jag insåg att det faktiskt gick snabbare att hoppa av cykeln och leda den framåt än vad det tog att trampa långsamt långsamt i motvinden. Efter många om och men så var vi iaf till slut hemma igen och jag nästan grät av lycka att få hoppa av cykeln och slänga mig i soffan. Men några timmar senare kom den: träningsvärken från helvetet. Mina lår.. det kändes som att de skulle gå av. Jag kunde inte ens sitta rakt upp och ner utan alla slags positioner var rent av fruktansvärda. De slutade med att jag kl 20 tog två ipren och gick och lade mig. Och jag har aldrig någonsin, varken innan eller efter den här turen, varit med om något liknande igen. Ren, huggande smärta.